Yohanna Bredén

Det ser som bekant lite annorlunda ut hemma hos mig nu. Mer lila, mindre prylar, mer golv att sitta på, mer kuddar och mer bra helt enkelt. Jag gillar't! Det ser dock inte lika tomt ut som på bilden. Mer avskalat och mer plats bara. Nu slipper man backa ut i hallen för att byta åsikt. Lite mer hemma helt enkelt.

Får passa på att tacka Anna också för saker som hon inte ville ha kvar. Gardiner, kuddar, pallar och ljus. Tack tack!

Det är så vackert så jag får ont i själen (okej, den är snäppet vassare i fullformat. Jag har förståelse för ni som med den storleken inte anser att cementa och en kamera är speciellt vackert). Tagen från mitt köksfönster med en kompaktkamera som gärna ville vara med på bild. Alltså ingen cred till fotografen som råkar vara jag. Mest cred till aprilvädret.

Jag har lite grejer kvar att göra idag. Fast jag tvättar nu, och har gjort den utlovade bilden. Och har städat lite. Och skickat/skrivit/fått viktiga mejl, verifierat uppgifter och tagit reda på mer (jobbrelaterat ändock, men det måste ju göras. Och ätit frukost (dags för lunch/fika/middag snart tro?). Men det är skönt med lediga dagar, man bara är. Och även om man inte gör precis allt man ska så får man tänka att nej, jag är ju faktiskt ledig.

Jag är så otroligt hemmakär just nu. Jag längtar redan tills jag

kommer hem ikväll efter jobbet.

Hem till mina böcker, och musiken.

Till alla små fula prylar som i en hylla blir något

som kan berätta om hur jag är.

Hemma kan man alltid tänka bra.

Och vill man inte det så kan man bara sitta

och titta. Och vara. Eventuellt klura lite bara för att.

Som ni ser är det en hel del snö här och om jag inte antar fel nu så var det storm i natt också. Men det gör ingenting, varken det enda eller det andra. Jag har 20 håls Martens och klarar mig fint ute, och vad stormen beträffar. Det kändes nästan som om jag var hemma.

Saken är den att skillnaden mellan här och en inlandsby 100 mil uppåt är ljudet. Här är det konstant ljud från samhället, hemma är det utomhus som låter - om det låter. Men i natt när jag skulle sova och blundade så kunde jag lika gärna ha legat hemma i min säng och lyssnat på en storm där. Det var jäkligt mysigt ska ni veta. Snöstorm är inte alltid av ondo.

Min kaffebryggare. Min kära kaffebryggare, dessutom! Vi har inte haft det lätt den och jag. Eller den och Lollo, och Anna. Vi har svurit och hotat med avklippta kablar och att skicka bort den till ett hem som inte alls är en genomsnittskonsument av kaffe. Why? Pilotfel. Som kaffekannan står nu ska den stå, men det har inte vi och i synnerhet inte jag tänkt på. Vi har alltså ställt den på sniskan istället.

Vad som händer då är att det läcker kaffe som kommer överallt. Men det bränner mest fast kannan på plattan. Så år man bli lite arg och tänka sig att kaffebryggare är enbart av ondo. Men Petronella hjälpte mig och grejen är bara den att den ska stå rakt. Och kan ni tänka er, nu har jag världens godaste kaffe istället. Jag gillar den bryggaren. Nästan så att jag ska avkalka den bara för att visa att jag faktiskt uppskattar den.

(Gjorde lite tidstagning nu när jag lärt mig bra knep i photoshop. Allt från att plocka fram kameran till färdig bild där det ingår redigering tog tre minuter. Actions är mina nya bästa vänner!)

När jag gick hem tänkte jag ojdå. Så tänkte jag på den här bilden som jag hittade när jag rensade lite i min bildmapp tidigare idag. Jag tog den bilden från vår balkong hemma i norr kring jul förra året. Och som ni som bor där jag bor kanske ser så är jag van med betydligt mycket annat. Såväl klimat som utsikt. Och ni som är haj på fotografier kan tänka er vilken potential hela världen i snö har med tanke på att det bara var ett snabbkort med en kompaktkamera från något som fortfarande inte är utomhus.

Slutsatser:

1. Jag ska ta med mig min lite bättre kamera och ta riktigt balla bilder i jul.

2. Roten till det onda om varför jag inte har någon julkänsla är hittad. Avsaknaden av snö. Även fast jag inte gillar den så där jättemycket så är det det jag är van vid.

/ Snölös kvinna