Yohanna Bredén

I mina ägor har jag ett brev som är ungefär 50 år gammalt. Och språket lika så. Men det är så intressant och roligt så jag delar med mig av'et. Det är adresserat till Fru Elina Lindberg.

"Hej!

Den som spar han har, heter det ju och det måtte ju slå in i detta fallet. Nu har du ju blivit ny-farmor igen så jag tänkte att du kanske behölver slanten till en ny hatt för å fira händelsen. Jag hörde av Eivor att Karin gett sig iväg till Norge för att vara i närheten av fäste-mannen, Hon är icke buskablyg Karin utan hon verkar veta vad hon vill. Om alla vore lika företagsamma hade vi kanske mindre många ung-mör. -
Jag har så mycket att göra på kontoret att du kan icke tro. Sigrid och jag är ensamma. Ja landsfiskalen är förståss hemma. men han räknas liksom icke. Två av personalen har de skickat på andra distrikt och det är ju icke klokt. - Jag har fått en förfärlig halsbränna på kuppen så jag har väl stress i magen. Du skall då icke tro att det är något annat där. Mest förargligt är, att jag nästan icke törs dricka kaffe ty då skulle jag nog kunna tända eld på "ut-andningen".

Hälsningar (ett namn som inte går att tyda, Märtha kanske?"

Frågan lyder, vad är då bäst med brevet?
1. Är det slanten till hatten?
2. Hur Karin tar sig för?
3. Användandet av ordet "landsfiskalen"?
4. Vad som egentligen finns i magen på Märtha?

Underbart, hursom. Hur språket används och vad man egentligen pratar om. Undrar hur brevet skulle sett ut nu 50 år senare?