Yohanna Bredén

Jag måste säga det, jag är så nöjd. Med allt, och i synnerhet livet. Jag älskar att få testa nya projekt, se utmaningen, övervinna den och känna att man har tillgodogjort sig ny kunskap som man kan omsätta i mätbara resultat. Jag älskar att gå hem från jobbet, redan längta tillbaka och veta att det är stabilt. Jag har grundkunskap som jag kan använda på alla omöjliga och möjliga sätt.

Det är dessutom ballt att jobba fackligt. För förutom att jag får lära mig om rättigheter, hur de kommer till, förvaltas och hur man tolkar lagar och regler så får jag mer kunskap där. I morgon åker jag bort på regionrådet i Uddevalla och har med mig min vapendragare Lollo. (Okej, det är jag som är suppleant, men ändå). Sen kommer mer utbildningar, mer utmaningar och helt plötsligt har man vuxit som människa.

Jag gillar dessutom att komma hem till ett hem som är lagomt stökigt (jag har slutat städa så förbannat) och pilla med mina saker, läsa mina böcker, kika på mina filmer och vattna mina blommor. Och som grädde på moset finns det alltid en vän, en syster eller en okänd människa som gör dagen speciell och bra här nere. Och de på distans som är en ständig, återkommande och självklar del i tankekedjan.

Och utöver allt detta så har jag mina intressen, folk som pushar mig, dalar som definierar bergen och en ny morgondag. Det är ofattbart att jag (med god hjälp) har skapat mitt eget liv och nu är jag så glad och nöjd som jag bara kan bli. Här saknar vi ingenting. Och därmed är ingenting omöjligt.

När jag konfirmerade mig fick jag ett silverarmband med texten "live life to the fullest". I'm on it, om vi säger så.