Yohanna Bredén

 

Jag fick en tanke bara, fan vad jag är bra. Varken mer eller mindre! Nu ska jag kika klart på Batmanfilmen och sedan klä på mig. Tanken är att kolla med Lollon vad hon säger om livet och se hur länge vi orkar. Mina ben är ömma och stela efter träningen, men det var gött!

 

Ibland har jag svårt att få ihop geografin, varför, därför och hur kunde detta hända. Men shit, jag bor i Skövde? Det har liksom inte slagit mig förän nu. Hej Yohanna, du är ett år och åtta månader sen med den insikten.

Senast förra veckan tänkte jag att "live, laugh & love" blir ett fint livsmantra. Och idag när jag rensade min plånbok på tior och kvitton så hittade jag ett där det stod längst ner på det. Fler än jag som tänker rätt då, tänker jag. Men visst är det fint? I mitt huvud kan jag inte tänka mig att det blir fel om man strävar efter det.

Nu har jag börjat tänka ser ni. Om den här det-var-inte-jag-mentaliteten. En del kan vara så. Oavsett vad som har hänt och vilken grad av allvarlighet det finns i det så finns de alltid de som är offer för omständigheterna. Men det är aldrig deras egna fel. Så en liten kavalkad av hur fel det är på världen och helt plötsligt är man helt ansvarsbefriad och kör på.

My jävla ass.

Okej, jag är inte optimal själv och ibland så är det omständigheterna som har gjort något som blir negativt. Men i nio fall av tio så är det en själv, som jag ser det. Och visst, ibland är det skönt att skylla på omständigheterna också. Men alltså, när det kommer till "det-var-inte-jag" så blir jag mest förbannad men ändå lite lättad.

Jag tror någonstans att eftersom jag märker det så gör jag det inte allt för frekvent, för det är sjukt jobbigt om samma beteende upprepas från en och samma person. Så jag vill tro att jag antingen gör som jag säger eller har ett verkligt skyll om det mot all förmodan inte är jag som sabbat det.

Vidare tror jag att den dagen man istället tar ansvar för sina handlingar och inte skyller på gud, vatten och fan och hans moster så växer man som människa och även om man ibland strular till det så är det nog en självförtroendegrej. Jag fuckade upp det men kan stå för det.

Jag menar, det finns alltid klockrena exempel, och oftast är det i allra högsta grad inkonvensurabelt (ojämförbart). Ungefär som att skylla på staten att man glömt att ställa väckaren, för att ha något att skylla på.

Och till sist. Ingen är perfekt. Och att låtsas som att allt man gör är skitbra och därmed skyller ifrån sig gör bara att man framstår som ännu mer skev. Hellre lite oflyt i vardagen men att man står för det än att man inbillar sig att man är felfri. För den dagen någon faktiskt är det ska jag reklamera livet, för det är inte det det handlar om. Poängen är väl någonstans att man ska lära sig på vägen? Och hur är det ens möjligt om allt man gör är korrekt och alla andra cepar till det?

Förlåt, jag är inte bitter. Bara eftertänksam och gruvligt less. Så nu till veckan får bli en temavecka. "Det var faktiskt mitt fel" och sedan står vi för det också.

Jag ramlade över lite gamla bilder. Jävlar, nu måste jag tänka. Mycket ock. Ta-da.

Haha! Jag kikar i min gamla blogg om vad jag gjorde för exakt ett år sedan.
Följande kom upp:

Hade precist flyttat in och döma av bilderna så min lägenhet ut som en flyktingförläggning. Ingenting någonstans och gott om hörn att sitta och vara apatisk i. Jag hade dessutom packat och ordnat inför SRF, men glömt min börs hemma för jag skulle på Willys innan jobbet. Min spontana reaktion var; "jaja, jag har ju en plånka att glömma i alla fall". Annonserade dessutom efter (jag citerar): "...jag då per automatik på karljakt. En hygienisk spindeldödare sökes, helst i förrgår.". Förutom att jag faktiskt var ganska rolig så är det fixat, spindelfobin (ska blogga om'et någon dag!). Så officiellt klarar jag mig själv.

Vidare så använde jag mig av rubriken "fest i val" (läs = festival). Illustration såhär ett år efter!:

 

Well, vad säger man? Tiden går fort när man har roligt!

Hitlistan:

1. Jag har bott i Skövde i ett år och sju månader.
2. Jag har bott i min lägenhet i ett år.
3. Jag har varit fast anställd i ett år och en månad.
4. Jag har varit vegetarian i sju månader.
5. Jag har varit facklig i fyra månader.
6. Det är nästan sex månader sedan jag var hemma sist..
7. .. och lika längesedan jag träffade pappa och min bror.
8. Det är två månader sedan jag träffade min mamma.
9. Det är sex månader kvar till december.
10. Det är nästan en månad kvar till jag åker hem nästa gång.

Bubblare: Det är kring två veckor sedan vi blev lite helare allihopa.

Vi som vet vi vet. Och det är inte att min moster sa helt appropå ingenting "vad har du på armen? Vad står det? Motherfucker?". Countdown nu. Nästan som julafton.

En bra mening, ett par bra ord; "the sky is the limit". Nya mantran är bra skit.

 

En annan Yohanna men samma ögon.

Jag satt och rensade bland lite papper och kollegieblock mitt i allt städanade (typiskt att man fastnar på ett sånt sätt va?). Hursom, jag var nog inte riktigt beredd på vad jag skulle hitta. IN YOUR FACE! Så sitter jag där med mitt gamla liv och hittade ett papper som är exakt ett år gammalt. Jag blev skarpt påmind om ex och den nostalgitrippen kan man nog inte beskriva med ord.

 

Hittade även biljetten från en av mina livs viktigaste resor. Den 31:a oktober åkte jag till Skövde för att leta jobb. Nu, ett år och sju månader senare har jag hunnit med att bli någon helt annan och skapat mig en annan typ av liv. Fast jobb, egen lya och fackligt engagerad.

 

Jag blev liksom rörd. Helt plötsligt tittar jag på bevis för ett jag som inte är mitt nuvarande jag. Eller, jag är ju alltid jag men en intressant utveckling. Men tänk, hur hade det blivit som jag valt annorlunda? Vet jag fortfarande om det här är rätt? (Klart det är, men tanken slår en ju).

 

Så kommer vi till de mer existensiella frågorna i och med mina nykända känslor kring dåtiden och nutiden, vilka handlar om framtiden? Vad gör jag om ett år? Hur länge till bor jag fyra trappor upp i min lilla lya? Vilket är mitt nästa jobb (jag vill inte sluta, men räknar kallt med att jag inte jobbar hela mitt liv på ett callcenter)? Vad gör jag om en månad? Vilka människor har jag träffat på vägen?

 

Det är skitjobbigt på ett sätt, för nuet är liksom inte den här carpe diem-prylen som funkar. Hur sjutton fångar man dagen när framtiden är lika osäker och föränderlig som en glass i solen? Och det här är inte första gången. Jag kommer in på de här tankarna titt som tätt, då jag inte riktigt vet var jag har mig själv. Men nu var det längesedan, och nu som sagt, kommer de igen - utan förvarning.

 

För samtidigt som jag ser utveckling i en positiv anda i mina gamla papper och teckningar och är förbannat nöjd över det så känns det snudd på otryggt att allt varit så impulsivt och bananskalsaktigt å det senaste. De stora besluten och valen jag gjort i livet är den berömda räkmackan. Kommer den igen? Hur öppen ska jag vara för mer förändringar? Det är inte förän på senare tid jag riktigt hunnit rota mig i allt, i mig själv och insett konsekvenserna (negativa som positiva) av mina val. Jag drabbas av en sjuk hemlängtan och vill för en mikrosekund åka hem till norr och jobba på OK/Q8.

 

Alltså. Förändringar är bra. Förändringar är utveckling. Likaså skit som händer och idioter som man träffar. Men när det som känns som gårdagen egentligen är för tre år sedan blir jag ställd. Jag är inte riktigt synkad med allt som har hänt och när det var. En del saker har jag varit utan i ett halvår. Andra i drygt en månad. En tredje i två år och åtta månader. En del saker kommer aldrig tillbaka.

 

När de frågeställningarna kommer upp kan jag inte låta bli att fundera. Är allt rätt och riktigt? Är det för förhastat? Är det meant to be? Skapar vi våra egna öden och låter gamla spöken hindra oss mentalt från att skapa bättre förutsättningar från oss själv? Ser vi livet eller tittar vi bara? Kommer jag att vakna upp snart, inse att jag är 85 år gammal och fortfarande känna att det som känns som gårdagen i själva fallet är 63 år sedan?

 

Nu är jag varken bitter, ledsen eller något annat sånt där tråkigt. Mest bara fundersam. Hur gör alla andra? Skulle jag känt samma sak om jag var kvar på ett och samma ställe och gjorde andra val? Men jag är ju tacksam, och nöjd ändå. Jag menar, i nuläget har jag de bästa förutsättningar för mig själv och det händer alltid något, så tråkigt har jag inte.

 

Någon som känner igen sig? Det är en sådan tunn linje det där med att filosofera så stort på egen hand. Man brukar i regel inte riktigt tala klarspråk utan luddar bara iväg. Det var därmed skönt att dela med sig av dagens tankar. Tack!

 

Ibland blir jag eftertänksam. Och speciellt när det är mycket på tapeten. Ena studen kan allt vara glasklart, jag vad vill, varför och hur jag ska genomföra det. Andra stunden är jag ljusår ifrån slutet på min tanke. Men det gör ingenting, för vad spelar det roll om jag går och lyssnar på musik, eller lyssnar på musik och går? Jag kommer fram i vilket som.

 

Men en intressant tanke slog mig (som min vän Lollo tror jag kan fundera vidare på med mig), när the Reverend i Don Darlings sjunger att "yesterday was never a friend". Så jävla sant var min första spontana tanke, men sedan ångrade jag mig. Jag började sörja litegrann istället, det slog mig för första gången i mitt 22-åriga liv att tiden går fort, oavsett man går, har roligt eller drömmer sig igenom livet. Så sensmoralen innan jag kvartar nu är väl någonstans att eftersom tiden går så fort, så kan man gott göra vissa saker direkt. Om en liten stund bara så gjorde man dem igår och man känner sig som en bättre människa.

 

Ledig imorgon, pjehw! Tvättning medelst ritning (alternativ städning) står på schemat.

Jag måste säga det, jag är så nöjd. Med allt, och i synnerhet livet. Jag älskar att få testa nya projekt, se utmaningen, övervinna den och känna att man har tillgodogjort sig ny kunskap som man kan omsätta i mätbara resultat. Jag älskar att gå hem från jobbet, redan längta tillbaka och veta att det är stabilt. Jag har grundkunskap som jag kan använda på alla omöjliga och möjliga sätt.

Det är dessutom ballt att jobba fackligt. För förutom att jag får lära mig om rättigheter, hur de kommer till, förvaltas och hur man tolkar lagar och regler så får jag mer kunskap där. I morgon åker jag bort på regionrådet i Uddevalla och har med mig min vapendragare Lollo. (Okej, det är jag som är suppleant, men ändå). Sen kommer mer utbildningar, mer utmaningar och helt plötsligt har man vuxit som människa.

Jag gillar dessutom att komma hem till ett hem som är lagomt stökigt (jag har slutat städa så förbannat) och pilla med mina saker, läsa mina böcker, kika på mina filmer och vattna mina blommor. Och som grädde på moset finns det alltid en vän, en syster eller en okänd människa som gör dagen speciell och bra här nere. Och de på distans som är en ständig, återkommande och självklar del i tankekedjan.

Och utöver allt detta så har jag mina intressen, folk som pushar mig, dalar som definierar bergen och en ny morgondag. Det är ofattbart att jag (med god hjälp) har skapat mitt eget liv och nu är jag så glad och nöjd som jag bara kan bli. Här saknar vi ingenting. Och därmed är ingenting omöjligt.

När jag konfirmerade mig fick jag ett silverarmband med texten "live life to the fullest". I'm on it, om vi säger så.

Jag har kommit på så många och bra idéer. Sånt som jag ska och vill göra. Mål för livet helt enkelt. Nåväl, jag listar:

1. Skaffa mig Make Up Stores sminkpenslar, alla som jag behöver.
2. Skaffa mig en karl med bostadsrätt eller hus (jag ser det som en utmaning!)..
3. .. och när detta sker ska jag sluta snusa. Så jag kan inte påstå att jag vill att det ska brådska. Men eftersom jag skulle sluta snusa 2010 så, ja. Jag är kluven.
4. Rita och måla mer, mer seriöst och mer riktigt på bra papper. Köpte ett ritbord på IKEA, bland annat, so I'm on it!
5. Bli grym på att tatuera. (Jag och en kompis har en maskin). Och det går framåt.
6. Beställa tid hos Ola med flera och fixa min bröstkorg och mina armar.
7. Rensa ur min garderob och skänka/donera överflödet. En människa behöver inte kläder för fyra.
8. Ha långa och fina naglar. Det har blivit ett mer seriöst livsmål. Har aldrig lyckats innan och jag har samtidigt aldrig bitit på dem.
9. Kunna allt om MBL och LAS, bland annat. Fackliga termer ska rinna som flytande vatten.
10. Sätta i system och börja meditera. Jag vet inte om det är bra eller inte, men det ser lugnt och skönt ut. Är dock på god väg tack vare G.
11. Live, laugh & love.

Jag tänkte skriva ett bra och långt inlägg om min framtid, och det faktum att jag inte har någon aning om hur den ser ut. Ung och med alla möjligheter i världen men jag vet inte ens vad jag gör nästa månad. Visst, nuet är skönt, men just det här att jag lika gärna skulle kunna vara i samma sits om 10 år som att jag skulle kunna vara en fyrabarnsmamma och bo i utkanten av Korpilombolo känns skumt. Hur ska man veta vad man vill? Jag har inte bråttom, men nu har jag inte ens ett utkast till en utvecklingsplan.

Om ni tänker er att ni är i exakt samma situation som jag? En bra lön, en hyresrätt med låg hyra så ni kan välja att plugga, ingen annan än dig själv att ta hänsyn till (nu tänker jag inte på fantastiska vänner, jag tänker på katt, karl och bil och sådana saker), ganska bra betyg (över medel), 22 år, so far outbildad, inga lån osv. osv. Vad skulle ni göra då? Spåna fritt, jag vill gärna ha inspiration!

Om 26 timmar och 9 minuter kommer lönen in på kontot och jag läser hit och dit att havregryn är bra när det är för mycket pengar kvar i slutet av månaden. Vi pratar mat alltså. Nu skulle jag å andra sidan kunna storhandla mat till en fembarnsfamilj i en vecka i morgon - om jag vill. Det hänger alltså inte på pengarna. Men det verkar vara så jäkla kreativt att laga mat av ingenting. Jag har t ex av ren lathet bara ägg, morötter, krossade tomater och en bit gurka i min kyl. Och om jag låtsas att jag också övertrasserat kontot så får jag helt sonika hitta på något (Funderar på en linsgryta med tomaterna, en snutt rödlök i och till det gurka och broccoli) i morgon.

Menalltsåja, poängen är konsumtion och mat. Visste ni att vi slänger 30% av all mat vi handlar? Det är därför jag hellre ibland äter det som kanske inte kan kvalificera in som gott, men har jag köpt det får jag gott äta upp skiten också. (Sen så lagar jag bara god mat). Det gör alltså ingenting att ingen har råd med varken eller, att tänka ekonomiskt är inte snålt eller dumt, bara snällt och bra.

(Och här ska jag väl någonstans rannsaka mig själv när det gäller nagellacksinköpen, men ändå).

 

Jag kan bara konstatera att det är svårt och att det inte är lätt ibland. Men allt ordnar sig!

Jag lyssnade på dödsmetall och läste mina gamla dagböcker. Mitt liv för fem år sedan och oavsett vad jag säger om det nu så kan jag inte låta bli att märka hur glad jag var då. Allt var som så komplett, jag visste vad jag hade, tid över till annat och mängder av drömmar och versioner. Happy Yohanna version 3.5 ungefär.

Jag är absolut inte missnöjd där jag är nu, men nu vet jag vad jag vill ha igen och kanske inte hur jag ska göra för att få det men, ja. Jag vet var jag vill i alla fall. Märkligt också, förut kunde jag tänka att en grej var nervös eller läskig, som alla tänker ibland. Men då, istället för att manifestera rädslan i mina efterkommande handlingar så sa jag bara "det här kommer att gå bra" och det gick bara bra då. Det får jag allt ta fram igen. En mycket bra egenskap om ni frågar mig.

Så nu måste jag planera och strukturera upp livet, vad jag vill, varför och hur. Ha lite mål nivet. Så att den slentrianmässiga vardagen åter får lite kullar och dalar. Det är inget fel på slentrian, men som ordet betyder "själlös rutin" så vill vi får in lite mer själ i det.

Så jo. Det här kommer att gå bra.