Yesterday was never a friend
Ibland blir jag eftertänksam. Och speciellt när det är mycket på tapeten. Ena studen kan allt vara glasklart, jag vad vill, varför och hur jag ska genomföra det. Andra stunden är jag ljusår ifrån slutet på min tanke. Men det gör ingenting, för vad spelar det roll om jag går och lyssnar på musik, eller lyssnar på musik och går? Jag kommer fram i vilket som.
Men en intressant tanke slog mig (som min vän Lollo tror jag kan fundera vidare på med mig), när the Reverend i Don Darlings sjunger att "yesterday was never a friend". Så jävla sant var min första spontana tanke, men sedan ångrade jag mig. Jag började sörja litegrann istället, det slog mig för första gången i mitt 22-åriga liv att tiden går fort, oavsett man går, har roligt eller drömmer sig igenom livet. Så sensmoralen innan jag kvartar nu är väl någonstans att eftersom tiden går så fort, så kan man gott göra vissa saker direkt. Om en liten stund bara så gjorde man dem igår och man känner sig som en bättre människa.
Ledig imorgon, pjehw! Tvättning medelst ritning (alternativ städning) står på schemat.
jag blir uppgiven och ledssen av detta blogginlägg, tiden är en sak som vi inte kan styra eller kontrollera.. då blir man uppgiven. men vi kan försöka utnyttja den?
Ja visst blir det lite så? Tiden ba, in your face! Nu är det ju redan nästa dag liksom? Det enda som känns bra är väl att alla har 24 timmar, varken mer eller mindre. Så vi ligger lika där i alla fall. Så kanske utmaningen ligger i att försöka uppskatta varje dag? Vad tror du?
hahaha, in your face!!! ja, än en gång har du varit vis, alla har faktist 24 timmar vardera, så uppskatta dem och utnytja dem väl, inte ha ångest för att man sover bort lite utav dem utan se de som en investering så nästkommande timmar kan utnyttjas bättre och piggare!
Amen och halleluljah sister! Vi, eller i alla fall jag, får än en gång tänka om gällande timmarna och dagarna. Hm, nu blev det lite mer intressant med allt : )
