Yohanna Bredén

En annan Yohanna men samma ögon.

Jag satt och rensade bland lite papper och kollegieblock mitt i allt städanade (typiskt att man fastnar på ett sånt sätt va?). Hursom, jag var nog inte riktigt beredd på vad jag skulle hitta. IN YOUR FACE! Så sitter jag där med mitt gamla liv och hittade ett papper som är exakt ett år gammalt. Jag blev skarpt påmind om ex och den nostalgitrippen kan man nog inte beskriva med ord.

Hittade även biljetten från en av mina livs viktigaste resor. Den 31:a oktober åkte jag till Skövde för att leta jobb. Nu, ett år och sju månader senare har jag hunnit med att bli någon helt annan och skapat mig en annan typ av liv. Fast jobb, egen lya och fackligt engagerad.

Jag blev liksom rörd. Helt plötsligt tittar jag på bevis för ett jag som inte är mitt nuvarande jag. Eller, jag är ju alltid jag men en intressant utveckling. Men tänk, hur hade det blivit som jag valt annorlunda? Vet jag fortfarande om det här är rätt? (Klart det är, men tanken slår en ju).

Så kommer vi till de mer existensiella frågorna i och med mina nykända känslor kring dåtiden och nutiden, vilka handlar om framtiden? Vad gör jag om ett år? Hur länge till bor jag fyra trappor upp i min lilla lya? Vilket är mitt nästa jobb (jag vill inte sluta, men räknar kallt med att jag inte jobbar hela mitt liv på ett callcenter)? Vad gör jag om en månad? Vilka människor har jag träffat på vägen?

Det är skitjobbigt på ett sätt, för nuet är liksom inte den här carpe diem-prylen som funkar. Hur sjutton fångar man dagen när framtiden är lika osäker och föränderlig som en glass i solen? Och det här är inte första gången. Jag kommer in på de här tankarna titt som tätt, då jag inte riktigt vet var jag har mig själv. Men nu var det längesedan, och nu som sagt, kommer de igen - utan förvarning.

För samtidigt som jag ser utveckling i en positiv anda i mina gamla papper och teckningar och är förbannat nöjd över det så känns det snudd på otryggt att allt varit så impulsivt och bananskalsaktigt å det senaste. De stora besluten och valen jag gjort i livet är den berömda räkmackan. Kommer den igen? Hur öppen ska jag vara för mer förändringar? Det är inte förän på senare tid jag riktigt hunnit rota mig i allt, i mig själv och insett konsekvenserna (negativa som positiva) av mina val. Jag drabbas av en sjuk hemlängtan och vill för en mikrosekund åka hem till norr och jobba på OK/Q8.

Alltså. Förändringar är bra. Förändringar är utveckling. Likaså skit som händer och idioter som man träffar. Men när det som känns som gårdagen egentligen är för tre år sedan blir jag ställd. Jag är inte riktigt synkad med allt som har hänt och när det var. En del saker har jag varit utan i ett halvår. Andra i drygt en månad. En tredje i två år och åtta månader. En del saker kommer aldrig tillbaka.

När de frågeställningarna kommer upp kan jag inte låta bli att fundera. Är allt rätt och riktigt? Är det för förhastat? Är det meant to be? Skapar vi våra egna öden och låter gamla spöken hindra oss mentalt från att skapa bättre förutsättningar från oss själv? Ser vi livet eller tittar vi bara? Kommer jag att vakna upp snart, inse att jag är 85 år gammal och fortfarande känna att det som känns som gårdagen i själva fallet är 63 år sedan?

Nu är jag varken bitter, ledsen eller något annat sånt där tråkigt. Mest bara fundersam. Hur gör alla andra? Skulle jag känt samma sak om jag var kvar på ett och samma ställe och gjorde andra val? Men jag är ju tacksam, och nöjd ändå. Jag menar, i nuläget har jag de bästa förutsättningar för mig själv och det händer alltid något, så tråkigt har jag inte.

Någon som känner igen sig? Det är en sådan tunn linje det där med att filosofera så stort på egen hand. Man brukar i regel inte riktigt tala klarspråk utan luddar bara iväg. Det var därmed skönt att dela med sig av dagens tankar. Tack!