Yohanna Bredén

Kommer ni ihåg när ni var små och tittade på äldre människor? 22 var en stor ålder i mina ögon, lite - wow! Efter det kommer 25 och sedan 30 och sedan rullar det bara på. Och tanken slog mig, jag fyller 22 nästa vecka (!). Jag har ingen åldersnojja, rynkor är roligt! Men jag har bara inte hunnit med! Har känt mig som 17 år de senaste veckorna och någonstans i mitt medvetandecentra vet jag att jag är ju 21. Men alltså, för fem år sedan gick jag gymnasiet och bodde på skolgatan. Då var jag en liten skit som inte har någon aning om hur världen egentligen fungerar.

Det är dock bra att bli äldre, i mina egna fördomar så tar folk en på större allvar om man är äldre. Och jo, jag var på riktigt, jag börjar få skrattrynkor, det ni! : )

Och, till min födelsedag. Det är passande nog en fredag och jag tänker att istället för att önska mig grejer (kommer ändå inte på något som jag vill ha och en kram är så mycket bättre, det gäller dig också mamma :) så ska jag se om jag kan samla ihop armén och fara ut och äta någonstans. Eller, eller! Bjussa på mat här hemma hos mig! Det känns nästan bättre och mer avslappnat. Eller? Pettan! Åsikter? Och kan du nästa helg?

 

Här uppe händer det grejer.

 

Jag har en liten internetpaus, mest på grund av tidsbrist idag. Men jag är inte bitter längre i alla fall. Jag gick ut och hetsgick och lyssnade på musik och kom till decenniets största insikt! Att jag aldrig tänkt på det förr! Blev så hysterisk och uppe i varv så jag var tvungen att maratonskriva i min dagbok när jag kom hem. Sedan gick jag och la mig, betydligt gladare!

 

Det höll i sig tills idag då jag fixade en hårsförlängning (bild kommer sen) och köpte öl. Och nu måste jag duscha och fixa i ordning mig. Det blir kareoke på annan ort och efter det ryktas det om schlagertema. Allt i sälllskap med mina fina vänner! Fin lördag på er också! : )

Det är fredag och jag sitter hemma, själv. När hände det sist tro? Fast det gör ingenting. Jag är så inihelvetes jävla bitter (inte för att jag är själv!) så jag vet inte vad, och det är lika bra att jag inte lägger över det på andra. Tänkte också att jag ska gå ut på en promenad med min iPod. Mindre bitterhet och mer trötthet är det förväntade resultatet.

Och nej, förresten. Jag ska inte promenera bara. Jag ska powerwalka som satan. Det behövs.

Ps. Förlåt för svordomarna. Ds.
Ps 2. En del av min bitterhet är min rygg. Jag har så ont så jag vet inte var jag ska ta vägen. Bara muskelvärk, ingenting mer. Men alltså, damn. Ska gnugga in underlakanet med Voltaren i gelform innan jag kvartar. Ds igen.

Tanken är att ingen av er ska förstå det jag skriver nu, bara så att ni vet. Men det är hög tid, för min egen del, att lägga ner. Jag predikar ju högt och lågt om att inte göra sådant som inte gynnar en själv, och varför då göra motsatsen? Nä. Nya tag nya tåg. Zdzislaw Beksinski står för illustrationen. Hemsk bild, men inspirerande.

Jag lämnar in för i dag. I alla fall min internetsession.


Jag är trött och måste tänka.

 

Jag är så besynnerligt nerkörd i botten, helt fantastiskt förstörd. Men det är långt i från något som handlar om mig, bara en grej jag läste på internet. Så nu får jag ta mig i kragen, jag har ingen röst (!?) och jobbet väntar. Så ska jag fan i mig vara lite mer tacksam.

Alla gör som precis som de vill och jag sa när jag blev vegetarian att jag inte skulle hetsa upp mig och få andra att få dålig samvete. Men, jag vill ändå gärna bara att ni läser det här inlägget av Underbaraclara. Det tar inte många minuter. Det handlar om hur kycklingen lever, hur länge och hur den dör innan den blir mat.


Som ni kanske förstår så känns det därmed bra att avstå. Fast, om man ändå vill äta det, hur tacklar man det då? Jag har ingen aning faktiskt. Just nu blir jag bara lite rörd och ja, att vi inte har kommit längre än så? Det är det jag menar när jag säger att de lever för att dö.


Men som sagt, jag vill inte har samma twist på inlägget som Undebaraclara. Jag var själv köttätare och kyckling är schvnigt gott. Men i mitt huvud så kan man gott avstå för en godare sak, om man vill och kan. Substituten är inte dumma!

Appropå sömn, sova och säng. Det är tydligen något väldigt viktigt för mig. Rena sängkläder, bäddad, jag blir galen om någon är i min säng som inte är jag och som gosar ner sina skitiga kläder i mina sängkläder. Min säng är liksom mitt palats. Hursom, appropå det temat så vaknade jag inatt och tyckte att det var varmt. Minns att jag just då (tillfällig sinnesförvirring) tyckte att det var en jättebra idé att lägga sig på täcket. Sagt och gjort - och vad tror ni händer? Jo, jag vaknar upp senare av att jag fryser och är asförbannad för att någon dum jävel ligger på täcket (det vill säga jag själv) och sliter i täcket tills jag nästan gråter. Sedan får jag på mig täcket och somnar om. Kom ihåg det nyss, var knappt vaken och skrattade gott när jag kom på min egen dumhet. Det vore inte så dumt med ett reservtäcke bredvid sängen i liknande situationer, men det känns som att den extra ansträningen inte skulle vara värt det de få gånger som jag faktiskt sabbar för mig själv.


Hursom. Måndagskväll. Jag är på ett alldeles för konstigt humör för att kunna vara seriös. Så antingen så spyr jag ut inlägg på inlägg som innehar varken rim och reson, eller så lugnar jag ner mig och målar naglarna. Det lutar åt det senare. Sen måste jag få säga att jag är oerhört less på gnäll. Det smittar av sig. Och bara för det så ska jag försöka att aldrig mer gnälla. Eventuellt att jag kan konstatera att det är en ovanligt ofördelaktig situation alternativt lägga upp verkligheten men sedan komma med en konstruktiv lösning. Inte bara tomma ord om hur kasst allt är för att lägga över den negativa energin på någon annan. Låter som en idé va? Och bara för att börja här och nu så nu när jag har gnällt så tänker jag att jag inte utsätter mig för gnälliga situationer igen alternativt stänger öronen nästa gång jag får ett kaskadgnäll inkastat i mitt annars så soliga lynne. Är ni på't så skicka ett fax så kan vi diskutera huruvida man bäst inte lyssnar över en kopp ljummet, icket rättvisemärkt och förhållandevis dyrt kaffe (20 spänn utan påtår är nästan inte bra, fast det är ju alltid något. Om man vill ha kaffe menar jag).

Men, nu blir det nagelpimpning och mer dödsmetallslyssnande här i mitt fort. Så ska jag längta tills nästa gång jag får möjligheten att transportera hit 8-bitars. Ska jag betala 2000 kronor om året för att få spela tv-spel så ska jag spela tills ögonen, tummarna eller möjligen gubbarna i spelet blöder.

Kommer ni ihåg när ni var småkids och fick höra om den gyllene reglen? Något i stil med; "som du vill att andra ska vara mot dig, så ska du vara mot dem". Man hör det, processerar det i sin lilla hjärna som ännu inte hunnit med pubertetshormonerna och tycker att det låter bra. Som ett karmakonto för den lilla människan.


Så växer man upp och tycker att det stämmer ganska bra överens med vad man själv har för principer. Och så kan man ju tycka att det är lite av en win-win-situation. Om man är snäll så är andra snälla. Är man ett as så kan man inte förvänta sig att få mycket tillbaka.


Men jag har, det här året, upptäckt en paragraf till reglen som de glömde att informera mig om när jag gick i andra klass och var den enda som kunde stava fjällskivling. Nämligen det att visst, regeln finns. Men man kan i nio fall av tio inte räkna med att den fungerar för en del av mänskligheten är sedan förr redan så körda i sin hjärnbalk så det finns inget hopp, typ.


Jag vill dock inte låta cynisk eller bitter, mer som en realist. För jag är alldeles för naiv för mitt eget bästa ibland.

 

Den här dagen har varit väldigt märklig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och inget speciellt har hänt. Men dock, en märklig dag. Jag har en del saker att fundera på. Gick den längre vägen hem från jobbet och började läsa i brist på annat när jag kom hem. Men ändå, det är något jag inte blir klok på och jag måste a.) komma på det och b.) tänka mer. Beslöt mig därför för att kvarta nu. Är även trött som få så det är nog en bra idé.

 

/ Det tröttaste jag vet