Yohanna Bredén

Ja, jag fick inte vänta längre på att blogga om varför jag inte behövde någon karl då spindefobin är fixad. Det löste sig naturligt så att säga. För ungefär sju minuter sedan medan jag låg i min säng och skrev dagbok (vana trogen) så kröp han där uppe brevid mig på väggen. Han var ungefär 25 cm från mitt huvud. Jag blev överraskad, men inte rädd. Satte mig upp, studerade upptäcken. Tog den i en burk och spolade ner den i toaletten. Hade detta varit för några månader sedan hade jag (utan att överdriva) gjort följande;

Hoppat ur sängen snabbt så in i helvetet medan jag vrålar, gråter och liksom ylar. Jag hade känt hur hjärtat hade dunkat fortfare än någonsin. Vidare så hade jag hämtat hårspray, sprayat ihjäl den. Dödat den igen med min ljusstake (utan att reflektera över att väggen faktiskt inte är min). Jag hade förmodlingen ringt Lollo och frågat om jag fått sova där och sedan tagit med mig någon hit som skulle fått kolla efter spindlar åt mig. Men nu behövs inte det, varför?

Ja, som ni läser är det en stor skillnad på min egen reaktion. Nu och då. Det började med att jag bloggade om att jag började nästan gråta och hyperventilera av en död liten spindel i min lägenhet. Och nu vet jag inte om jag får nämna namn eller så, men en person nära mig som utbildar sig inom hypnosterapi (rätt ordval?) ville hjälpa mig - om jag ville det. Klart jag ville, min spindelfobi var ett handikapp. När jag hittade liket funderade jag seriöst på att flytta.

Det jag gjorde var därmed att skriva om spindlar, hitta på historier om hur jag skulle reagera (utifrån uppgifterna jag fick). Och såsmåningom skulle jag googla på bilder för att skicka med då vi skötte det hela på distans. Och mina vänner, jag är nog bland de första som brytit ihop totalt och stått och vrålat/grinat på mitt vardagsrumsgolv för att jag googlade.

Korrekt, en hel sida med spindlar kom upp och jag ballade ur. Men vi fortsatte och vi (mest den otroliga människan som hjälpte mig) såg mina framsteg. Tillslut kunde jag googla utan problem, ta på skärmen där de befann sig och till och med tycka att de var lite små och söta.

Poängen med allt är att förstå rädslan, förstå spindlarna och min egen reaktion (detta är utifrån hur jag ser det). Jag har arbetat med mig själv och hur jag ser dem för att senare kunna acceptera dem. Och vet ni vad jag har kommit fram till? (Wikipedia är bra).

Att dessa små varelser andas med röven (de har boklungor i bakkroppen), de kan inte äta fast föda, de kan i regel inte ens se speciellt bra. De känner av vibrationer. Det finns otaliga många arter och de flesta är väldigt fascinerande faktiskt. Men de svenska är inget överhuvudtaget att vara rädd för.

Så, eldprovet kom för några veckor sedan. En lite större än den rusade fram från bakom min säng en fredagskväll. Det var första gången jag sett en levande spindel i min lägenhet och den (samt den ikväll) är ju ganska stora. Men trots det, ingen rädsla. Ingen panik. Ingenting som jag kände förut. Bara ett konstaterande "oj, du har hittat fel".

Det är så mäktigt och häftigt, månitro. Att märka själv hur man växer och hur man utvecklas - mot utsatta mål. Och med tanke på hur rädd jag var för dem förut är det bland det största jag gjort för mig själv i mitt liv. Och ikväll, när jag hittar en knappt 30 centimeter från mitt huvud i mitt tempel (min säng, den är skön!) och verkligen får kvitto på att jag har kommit så enormt långt blir jag bara förbannat glad.

Jag tittade bakom sängen, det var tomt. Att jag hittade båda bredvid min säng är bara en tillfällighet och ja, he bort dom bara. Min existens rubbar de inte.

Coolt va? Jag är fantastiskt glad över mig själv just nu, och jag kommer sova gott inatt! (Kanske inte för att jag spolade ner den, dåligt karma). Framsteg, framsteg. Så det är lite vad jag sysslat med i vår och varit kryptiskt om. Får samtidigt rikta ett stort tack till personen i fråga! :)